Inlåst i väntan på utvisning

Martin Schibbye januari 29 2017 Av |

I förrgår begick en 16-årig asylsökande pojke självmord i Vännäs. Dagen efter försökte ytterligare två ensamkommande barn ta sina liv. I förvar runt om i Sverige väntar många unga desperata afghaner på utvisning till ett land de aldrig har varit i. Blankspot har träffat Hamed som riskerar deportation.

Hamed Ramezani gnider tummen mot handlederna. Såren kliar och har inte läkt än. Blicken är mörk. Han är klädd i en sportig luvttröja och på soffbordet framför honom står en kaffe som han inte kommer att röra någon gång under samtalet.

– Jag är rädd, när som helst skickar de tillbaka mig till ett land jag aldrig varit i. Ett land i krig. Hur ska jag överleva där, frågar han sig och drar i klockans armband så att skärsåren döljs.

Utanför fönstret i besöksrummet ser man hjulspår i snön som föll under natten.

En vecka tidigare kallades han till ett möte på Migrationsverkets kontor i Umeå. Han var orolig och ville ta med sig en vän, men fick beskedet att tiden inte gick att skjuta på. Efter ryktet i december om att Sverige återupptagit tvångsdeportationerna till Afghanistan, levde han i skräck.

Å ena sidan visste han att det snart kunde vara slut. Men han ville inte heller gömma sig eller bete sig som en kriminell. Blir man kallad till ett möte så kommer man. Det var så han hade lärt sig leva i Sverige. Det var sån han var.

– När jag kom in i rummet såg jag två poliser i ögonvrån. Jag fick inte ens säga farväl till familjen jag bott hos eller packa en väska, berättar Hamed Ramezani.

I kläderna han stod i kördes han till polishuset i Umeå och låstes in.

I cellen blev fruktan för att dö så stark att den började övergå till att se döden som en befriare.

Hamed bröt sönder en vit plastsked och tryckte in det spetsiga skaftet i venerna.

– Jag blev arg och när jag blir arg vill jag skada mig själv.

Polisen hann ingripa och räddade hans liv.

– De hindrade mig från att dö, de slog mig och sedan dess har de haft mig under övervakning säger han med en stark röst.

IMG_7374

Migrationsverkets förvar i Gävle.

Allt började med att familjen flydde från Afghanistan till i Iran innan han föddes. I Afghanistan fanns det en hotbild mot hans far och de kunde inte återvända på grund av konflikter i landet. Född och uppväxt som flykting utan id-kort var livet svårt och han såg ingen framtid för sig själv.

Dessutom utsattes han för upprepade övergrepp som till slut fick honom att bestämma sig för att fly tillsammans med sin mamma, syster och bror.

– Från söner i andra familjer fick jag höra att Sverige var ett bra land där man kunde bygga sig en framtid, minns han.

Vid gränsövergången mellan Iran och Turkiet besköts familjen av gränsvakter, som bara minuter innan hade lovat att låta dem passera.

– Jag sprang för mitt liv, runtomkring mig föll barn ner, eftersom de inte var lika snabba. Jag ser dem fortfarande framför mig, hur de ligger kvar blodiga på marken, berättar han märkbart traumatiserad av händelsen.

I tumultet tappade han bort sin mamma och syskonen.

– När jag vände mig om var de borta. Plötsligt såg jag dem inte i kaoset. Väl på andra sidan vågade ingen gå tillbaka för att hämta kropparna.

Hamed Ramezani fattade då själv beslutet att fortsätta till fots över den europeiska kontinenten och räknar upp namn på städer, byar och gränsövergångar innan han två år senare kom till Sverige och placerades i Sorsele.

– Jag trivdes bra och hade kompisar men mina minnen och flashbacks plågade mig på dagarna i skolan och när jag skulle sova. Men jag älskade skolan och lärarna i Sorsele även om det var kämpigt, minns Hamed.

Av läkare i Sverige fick han snart diagnosen multitraumatiserad, på grund av de övergrepp han utsattes för som barn innan han flydde. Han läggs in på akutpsykiatrin flera gånger och genomför ett antal självmordsförsök. I läkarintyg framgår att han är i behov av regelbunden traumabehandling, något som han inte får i förvaret eller i Afghanistan dit han nu ska deporteras.

När han fyllde 18 år och flyttades till Umeå från Sorsele valde kommun att neka honom fortsatt skolgång, vilket tog hårt.  Under hösten gjorde han istället praktik på en bilfirma i Umeå.

– Jag trivdes bra där och det var skönt att under några timmar per dag tänka på annat.

Efter praktiken blev han erbjuden jobb med lön, men eftersom han inte hade något pass fick han inte tillstånd att arbeta.

– Jag ville jobba och göra rätt för mig, så ja, det var en stor besvikelse.

Dagarna i förvaret i Gävle beskriver han som ett stort ingenting. Han har tillgång till både telefon och internet, men orkar inte ha någon kontakt med omvärlden.

Ovissheten beskriver han som det värsta.

– Jag skulle vilja att någon gav mig information om Afghanistan, jag vet inget om landet eftersom jag aldrig varit där. Men jag läser nyheter och kan konstatera att det råder krig.

Några dagar innan vi ses skakas huvudstaden Kabul av två kraftiga explosioner som visar sig vara samordnade självmordsattacker i närheten av parlamentsbyggnaden.

FN har varnat för att den humanitära situationen i landet blir allt mer bräcklig. Talibanerna kontrollerar en tredjedel av ytan och omkring 8,1 miljoner människor – varav 5,4 miljoner barn – är i behov av humanitärt stöd. I år har 551 000 afghaner flytt sina hem på grund av strider.

Dessutom har en miljon flyktingar i år återvänt från Iran och Pakistan.

Afghanistans parlament sa därför nyligen nej till fortsatta utvisningar från Sverige. Men landets regering gjorde en annan bedömning och slöt ett avtal med Sverige.

– Jag är ingen brottsling, jag flydde för att få ett bättre liv och gick själv till Migrationsverket för att söka asyl, hur kan de efter det behandla mig som en kriminell, säger Hamad, ställer sig vid fönstret och ser ut.

Hittills i år har drygt 800 afghaner återvänt från Sverige frivilligt och 13 har utvisats med tvång. Hur många som totalt kommer att lämna Sverige är oklart men i dagsläget väntar omkring 36000 personer, med rötter i Afghanistan, på beslut om uppehållstillstånd i Sverige.

Frågan om, vad han tror skulle hände med honom i Kabul, kommer i retur.

– Vad tror du själv? Du är journalist, du vet att för två månader skickades en grupp och du vet att en av dem är försvunnen.

 

Förutom att följa nyheterna från Afghanistan är dagarna en enda lång väntan på att med tvång sättas på ett flygplan. Han oroar sig för att sticka ut i ett religiöst land eftersom han själv inte är en särskilt troende muslim och menar att man ser på honom att han bott länge utanför landet.

– Jag fastar och lever inte som man ”borde”.

Hamads underarmar är täckta av tatueringar, han har bland annat ett stort H intatuerat. Som Hazar tillhör han en särskilt utsatt grupp enligt Migrationsverkets senaste utlåtande om landet. Och enligt hans juridiska ombud utgör tatueringarna en ytterligare risk för förföljelse, eftersom vattnet som man rituellt tvättar sig med före bönen, inte når huden direkt om man är tatuerad.

Just de två omständigheterna kan vara hans chans att i sista stund få en ny prövning.

Men vad som än händer honom nu så har han slutat både hoppas och drömma.

– När jag kom till Sverige så drömde jag om att bli polis. Jag tyckte om den svenska polisen och ville en dag bli deras kollega. Men även denna dröm har de nu tagit ifrån mig, säger han och kavlar upp ärmarna på träningsoverallen.

– Jag har bara en dröm nu och det är att dö.

FotnotRädda Barnen har en särskild stödlinje för asylsökande unga i Sverige. Telefonnumret är 0200–77 88 20. Mer information finns här.

 

 

Hjälp oss göra mer kvalitetsjournalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Du kan bidra genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en prenumeration.

11 Comments

  • Har inga ord men skäms över mitt land som jag en gång var så stolt över.

  • En av så många verkligheter, fångad i denna text. Mina tre asylsökande ensamkommande, som väntar på sina domar, har sina verkligheter, som till viss del liknar Hamads. Jag bävar för vad den här våren kommer att innebära för dom – och även för mig… Räcker deras skyddsskäl? Blir dom uppskrivna i ålder?
    Jag har en solskenshistoria, om man kan kalla det så när man kommer till Sverige som ensamkommande när man just fyllt 12. Min första pojke, kom i augusti 2011. Han placerades i Dalarna, fick börja i inskolningsklass på mellanstadiet. Han var analfabet men lärde sig fort och slutade åk 6. Högstadiet nästa, han kämpade och var ambitiös, skolan var en gudagåva. Varför har man lov? Det förstod han inte. Han ville gå i skolan alla dagar. Han hade många poäng när han skulle söka in på gymnasiet. Han vill bli elektriker och nu går han andra året på el- och energiprogrammet. Innan jullovet var det utvecklingssamtal. ”Jag har aldrig haft en så duktig elev som du”, sa hans lärare. Han har fyllt 18 så jag är inte hans god man längre, jag är hans goda vän. Han har flyttat till eget boende och är numera svensk medborgare. Så bra kan det gå om man får växa i fred.

  • Det är oerhört svårt att läsa denna artikel… En kille som jag välkomnade till Sorsele i mitt arbete, då var han… trots allt han hade upplevt, förväntansfull… Men nu…
    Jag skäms, jag skäms så fruktansvärt över hur vårt land, våra lagar… släcker drömmar, förväntningar, ja självaste livslågan hos tusentals unga, just NU, just HÄR… Jag gråter 😢

  • Tack för denna intervju käre Martin och för Blank Spot Projekt. Känner djup respekt för din klarsyn, ditt mod, din uthållighet och din värdegrund. Undrar om du försökt få till intervju med Morgan Johansson, Anders Ygeman och/eller Stefan Löven angående dessa afghanska ungdomar( och även de tusentals svenskar som håller på att brytas ner av smärta och bli sjuka av det som pågår). Har ministrarna drabbats av empatitrötthet? Jag skulle vilja höra dig ställa dina frågor och dina följdfrågor. Tror du att det skulle vara bortspilld möda? Det tror inte jag. Du och Gellert Tamas sida vid sida, i djupintervju med ministrarna, det vore något. Fortsatt gott kurage! Varma hälsningar!
    Birgitta

    • Martin Schibbye

      Hej, tack för fina ord. Vi fortsätter att försöka få en intervju med ministrar. Men än så länge har de avböjt. Men vi har tålamod och kommer att fortsätta ställa våra frågor.

  • Stoppa detta omedelbart!

  • En fin artikel. Den visar den nedbrytande ovissheten och hopplöshheten p g a svensk asylpolitik. Man skulle vilja att ansvariga politiker på allvar ställdes till svars – som i det brittiska utfrågningsprogrammet Hard Facts. Vi är för försiktiga i Sverige..

  • Tack för att du skriver och uppmärksammar dessa ungdomar. Jag är god man och har lyssnat på deras historier och känner en stark förtvivlan över att Sverige kan skicka dem till Afghanistan.
    Tror du att politikerna lyssnar/läser? Hur kan de förbli oberörda??

    • Martin Schibbye

      Tack själv, min bild är att de läser och lyssnar och inser så klart att detta är ett etiskt dilemma. Men vi ska försöka få intervjuer med politiker längre fram och fråga just om det du skriver.

  • Är bara så tacksam för det du/ni gör. Det blir en tröst för oss som känner oss maktlösa. Hoppas ni får det stöd och de medel som behövs.

  • Hej!
    Vet om detta problem, jag har undervisat i svenska till asylsökandr. Bra skriven artikel, men regeringens fel och politikernas!
    Mìgrationsverket struntar ju blankt i de som kommit in i vårat land SVERIGE.
    Människorna ska flyttas hit å dit, för vad?
    Jo, dom som tar emot flyktingar får enorma bidrag för det, å då det inte riktigt ”passar” in att ha ett gäng boende runt sej flyttar dom bara på dom!
    Jag e så lessen för ALLA som drabbas, även vi vanligtvis trevliga svenskar.
    Hoppas på STOR bättring.

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *