Afghanistan

Den "frivilliga" återvändaren

Journalist

Journalist

Göran Engström

Twitter: @goranengstrom

Fotograf

Fotograf

Martin von Krogh

Twitter: @martinvonkrogh

Mer information

För ett år sedan återvände Basir Sharifi frivilligt från Sverige till Afghanistan efter att ha fått avslag på sin ansökan om asyl. Men livet i det gamla hemlandet blev svårare än vad han själv hade förväntat sig och han lever med en ständig skräck för Talibanerna.

Läs tidagare kapitel: “De utvisade” och “Utvisade till ovisshet”.  Alla delar i serien “Uppdrag: Afghanistan” finns här. 

S

trax efter klockan sex sänker sig ett kompakt mörker över den afghanska huvudstaden. Som genom ett trollslag töms de annars livfulla gatorna. Gyttret av människor på väg, det svårslagna trafikkaoset, gatuförsäljarna med sina grovt hopsnickrade dragkärror fulla med frukt och tingeltangel, skoputsarna och tiggarna och de lekande barnen som nyss fajtades om utrymmet på trottoarerna. Borta. Uppslukade av kvällen och mörkret på ett nästan kusligt vis.

Vi letar oss fram längs dåligt underhållna gator. Enstaka bilar sveper förbi i hög fart. I ljuset från billyktorna förvandlas de sista ensamma kvällsvandrarna till skeva skuggor på de omgivande murarna.

Vi är på väg att hämta upp Basir Sharifi. Den 18 oktober förra året, efter drygt ett år i Sverige, landade han på flygplatsen i Kabul. En frivillig återvändare i motsats till Mustafa Nauibi, boxaren. Ett par dagar senare var han tillbaka hos familjen i Hotqol, en by i provinsen Ghazni, som från och till under många år haft stora problem med talibanerna.

Vi har blivit avrådda från att besöka Basir och familjen, både området där de bor och vägen dit anses för osäker för västerlänningar. Därför har Basir tagit sig till Kabul, en bussresa som kan ta allt från en halv dag till ett dygn beroende på vädret och intensiteten i de pågående striderna mellan talibanerna och de afghanska regeringsstyrkorna.

– Jag är så glad att se er, säger Basir Sharifi på bruten svenska med inslag av dalmål, och sätter sig till rätta i baksätet på den vita Toyota Corollan.

8.jpg

Vi kör till en lerig byggarbetsplats i utkanten av Kabul, där vi fått låna en halvfärdig lägenhet i några timmar. Det luktar byggfukt och nygjuten betong. Basir slår sig ner på en stoppad pall i det provisoriskt möblerade vardagsrummet.

Basir börjar berätta:

– Jag blev jätteledsen när jag fick veta att jag fått avslag på min asylansökan. Jag ville absolut inte tillbaka till Afghanistan, och tänkte att jag helt säkert skulle bli dödad av talibanerna om jag återvände. När jag landat i Kabul visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag var jätterädd för att åka tillbaka till Ghazni och tänkte att jag lika gärna kan ta livet av mig. Men så ringde jag till min mamma och min fru. De sa att de saknade mig, jättemycket. Och de ville att jag skulle komma hem.

Basir Sharifi lättar på den tjocka poncholiknande filten som han burit över axlarna för att hålla värmen.

Jag undrar vad som fick honom att fly från första början. Basir berättar att han jagades av talibanerna efter att han hade sålt alkohol till ett par kompisar. Alkoholen fick han från en amerikansk soldat som han lärt känna på den armébas där han jobbade som svetsare.

– Mina kompisar blev jättefulla och greps av talibanerna. De förhörde och slog dem, och till slut avslöjade de var de fått alkoholen ifrån.

Försäljning av alkohol. Ett allvarligt brott enligt talibanerna, eller hur?

Han nickar tungt.

Basir Sharifi växte upp i Hotqol i sydvästra Ghazni. Familjen var lantbrukare, och han minns hur han efter skolan brukade skynda sig hem för att hjälpa till med fåren. Blev det en stund över brukade han spela fotboll med sina kompisar på eftermiddagarna. Det var en bra tid, berättar Basir.

– Jag hade inga problem då, jag var lycklig. Det var samma känsla som jag hade i Sverige. Jag var glad.

Fyra månader har gått sedan återkomsten till Ghazni. Basir berättar att han till en början inte vågade lämna huset av rädsla för att bli upptäckt. Det höll nästan en månad, sedan var det någon som fick reda på att han var hemma och läckte nyheten till talibanerna.

Dagen efter flydde han upp i bergen.

– Det var i mitten av november, jag hade med mig lite mat och pengar och min Kalasjnikov för att skydda mig mot … mot …

Basir söker efter orden. – … wolfes. Och även talibaner om de skulle hitta mig.

Basir berättar att han tillbringade tolv dagar ensam på berget. Han hittade ett övergivet hus som gav honom visst skydd nattetid. Men maten som han haft med sig tog snabbt slut, och han beskriver hur han i slutet tvingades äta gräs för att stilla den värsta hungern.

– Jag tänkte: hur länge till kan jag stanna här, en vecka, en månad, ett år? Jag bestämde mig för att ta mig till en större by som låg nästan fem timmars vandring bort. Där skulle jag kunna skaffa mer mat och ingen skulle känna igen mig.

I byn kom Basir i kontakt med en välvilligt inställd hotellägare, som inte bara erbjöd honom jobb på hotellet utan också hade ett hus som Basir kunde få bo i.

– Jag blev jätteglad, och tänkte att nu ordnar allt sig. Jag har ett jobb och ett hus. Min familj kan flytta hit och jag kan försörja dem.

Lyckan blev dock kortvarig. En av de anställda på hotellet ansåg att Basir tog jobbet ifrån de andra anställda, och hotade att döda honom om han inte sa upp sig omedelbart.

Basir lyfter bort den mörka luggen och visar upp ett flera centimeter långt ärr i pannan.

– Han slog mig med en kniv. Jag hade inget annat val än att gå in till chefen och berätta att jag måste sluta.

5.jpg

Idag bor Basir med familjen i hotellägarens före detta hus. Efter flytten känner han sig betydligt säkrare, men han vågar fortfarande inte gå ut om det inte är mycket viktigt.

Pengarna som han fick i samband med utvisningen, det så kallade återetableringsstödet på 30 000 kronor, är slut. Knappt 18 000 gick till att betala tillbaka skulden till flyktingsmugglarna. Resten betalade han till hotellägaren för huset.

Utan jobb är det svårt att klara sig, konstaterar han.

– Jag har kompisar i Falun, Andreas och Anna, de är jättesnälla människor och skickar pengar till mig ibland. De är som en mamma och pappa, jag har ett stort foto av dem på väggen …

Basir blir tyst. Han tittar ner på sina knäppta händer i knäet.

För en kort stund känns det som att han ska börja gråta.

Så tittar han upp.

– Vet du, mitt ansikte har glömt hur det känns att vara glad. Jag vill gråta, men jag kan inte det heller. På nätterna har jag svårt för att sova, oftast blir det bara ett par timmar, och när jag väl somnar så drömmer jag att talibanerna kommer till mitt hus för att hämta mig. Jag har mitt vapen, min Kalasjnikov i händerna.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag tänker att den inte ligger i mina händer. Jag bestämmer inte längre själv hur framtiden kommer att bli.

Text: Göran Engström. Foto: Martin von Krogh.

Du har läst den fjärde delen i Blankspots reportageserie från Kabul av journalisten Göran Engström och fotografen och filmaren Martin von Krogh. Läs del 1 här och del 2 och tre här. 

Kapitel 5: “Att fly igen”, publiceras inom kort.

Sedan december 2016 följer Blankspot de utvisade– tidigare publicerade artiklar och reportage i serien “Uppdrag: Afghanistan” hittar du här.  

**

Tack för att du läst hit – läs lite till:

Vi vill att Blankspots journalistik ska läsas av många. Vi låser därför inte in våra texter bakom betalväggar eller tar betalt per artikel. Vi vill att journalistiken ska engagera och enkelt kunna delas vidare. Vi vill att ni läsare är medskapare och kan bidra med era expertkunskaper.

Men det kostar att ta fram kvalitetsjournalistik. Vi vill därför be om hjälp för att kunna göra vårt jobb. Idag är det många som läser oss. Men det är inte lika många som betalar. Vi hoppas att du vill stödja oss. På så sätt bidrar du till att fler hemligheter kan grävas fram.

Swisha till 123 554 35 41 eller välj kortbetalning här. Du blir då medlem och får då också tillgång till de olika reportagens unika Facebookgrupper. För Afghanistan får du då tillgång till gruppen  Uppdrag: Afghanistan” och kan där följa arbetet bakom kulisserna och bidra med kunskap och frågor.

Kommentarer
×

Gillar du det du läst?

Den här journalistiken har tagits fram tack vare direkt stöd från intresserade läsare. Stöd oss idag så bidrar du också till fler unika reportage. Tack!

read more: