Chapters
Afghanistan

De utvisade

Journalist

Journalist

Göran Engström

Twitter: @engstromgoran

Fotograf

Fotograf

Martin von Krogh

Twitter: @martinvonkrogh

Mer information

Kapitel 1: Brottaren

I december började Sverige att utvisa ensamkommande afghaner. Men vad hände sedan? Hur gick det för de utvisade? Blankspots utsända rapporterar från Kabul. 

E

xplosionen får marken att skaka och fönsterrutorna i rummet att vibrera. Det är sen eftermiddag och Mustafa Nauibi som legat och halvslumrat en stund är blixtsnabbt uppe på fötter. Han tittar ut genom fönstret i den riktning ljudet kom ifrån. Först ser han bara de höga skifferklädda murarna som omgärdar det nybyggda trevåningshus där han sedan snart två månader tillbaka hyr ett rum.

Men sedan. En grå rökpelare som stiger mot den blå januarihimlen.
Det måste ha varit jättenära, hinner Mustafa precis tänka innan en andra explosion får byggnaden att skaka på nytt.

Den här gången är smällen ännu kraftigare. Med bultande hjärta står Mustafa kvar vid fönstret och ser hur en ny rökpelare stiger mot skyn.

En isande kyla sprider sig genom kroppen.

Det var på grund av det här som jag lämnade Afghanistan. Hur kan någon påstå att Kabul är en säker plats att bo på, tänker Mustafa Nauibi.

7.jpg

En dryg månad senare. Mustafa Nauibi skruvar upp lågan på den lilla gasbrännaren mitt i rummet och ställer en plåtkanna med grönt te ovanpå. Han är klädd i mörka träningsoverallsbyxor och mörkblå skjorta med små vita blommor.

Generad ber han om ursäkt för att det är så kallt i rummet. Så slår han sig ner på den tunna madrassen på golvet. Bredvid huvudkudden ligger ett anteckningsblock och en Bamsetidning. I fönsterkarmen en burk med hårvax från Björn Axén, och på väggen vid huvudändan – den blå–vit-röda brottardräkten med Örgryte IS klubbemblem i guld på magen.

– Den brukar jag titta på när jag känner mig ledsen. Det hjälper mig att tänka positivt om framtiden.

Mustafa Nauibi, 19 år i mars, var en av tretton unga afghaner som i mitten av december förra året tvångsutvisades från Sverige till Kabul. Med på det specialchartrade planet fanns ett 30-tal vakter. För Mustafa, som aldrig suttit i ett flygplan tidigare, blev resan en både ny och skrämmande upplevelse.

– Det kändes väldigt hotfullt. Vakterna var så här, säger han och visar med yviga gester att det handlade om välbyggda individer.

Resan blev allt annat än lugn. Flera av passagerarna spändes fast med speciella lås runt handleder och midja. Enligt kriminalvårdens egen rapport började oron redan på flygplatsen, då en av de utvisade försökte uppvigla de andra att göra motstånd.

Enligt vakterna ska några av de utvisade även ha börjat planera för ett upplopp medan de klev på planet. Det var efter detta som man beslöt att låsa fast flera personer med så kallade ”body cuffs”.

– Jag var livrädd och ville skrika, men vågade inte eftersom jag var rädd att de skulle göra likadant med mig.

Mustafa Nauibi mådde inte alls bra under resan. Han beskriver hur han stirrade ner på sina händer och försökte göra sig så liten som möjligt för att inte väcka någon uppmärksamhet. Vid ett par tillfällen märkte han att det blev stökigt på planet, bland annat när de utvisade skulle gå på toaletten.

När planet landade i Kabul fortsatte bråken. Flera av de utvisade vägrade att kliva av. Det var först när afghansk polis gick ombord, och hotade dem som inte ville kliva av, som de sista passagerarna kände sig tvingade att följa med.

– Men även då blev det bråk, när killen som hade blivit slagen av toavakten såg sin chans att ge igen, minns Mustafa.

Innan avresan från Sverige hade Mustafa och de andra utvisade blivit lovade att de skulle få hjälp vid ankomsten till Kabuls flygplats. Helt enligt det avtal som Sverige och EU slutit med den afghanska regeringen. I avtalet står det bland annat att Afghanistan ska stödja ett ”värdigt, säkert och ordnat mottagande”.

Vad detta innebär i praktiken framgår inte. Behoven hos de utvisade är högst individuella, i många fall dessutom komplexa. Samtidigt är hjälpen som den hårt pressade och i många avseenden dysfunktionella afghanska regeringen kan erbjuda ytterst begränsad.

För Mustafa tycks hjälpbehovet mest ha handlat om praktiska saker, som hjälp med bostad och pengar. Två månader efter ankomsten till den afghanska huvudstaden har han hur som helst inte mycket till övers för den svenska och afghanska regeringens utfästelser.

– När jag kom till flygplatsen fick jag 2500 afghani. Det är lite mer än 300 svenska kronor och skulle räcka till mat, boende och transporter de första dagarna. Efter det skulle jag få ut mer pengar lovade de, men trots att jag har kontaktat både Migrationsverket och IOM minst tio gånger har ingenting hänt. Varenda gång jag pratar med dem kommer de med nya ursäkter, berättar Mustafa Nauibi uppgivet.

IOM, International Organization for Migration, är Sveriges samarbetspartner i Kabul. Det är de som tillsammans med den afghanska regeringen ska se till att mottagandet lever upp till de åtaganden som länderna kommit överens om.

En väldigt konkret hjälp är de olika stöd som kan betalas ut när flyktingarna landat i Kabul. Ett av bidragen på 30 000 kronor motsvarar nästan en och en halv årslön för en afghansk polis eller militär.

En förutsättning för att få bidraget är dock att den utvisade ”frivilligt” drar tillbaka sin ansökan om uppehållstillstånd innan han eller hon lämnar Sverige. De utvisade som likt Mustafa vägrar att dra tillbaka sin ansökan – de deporterade eller tvångsutvisade – går alltså miste om återetableringsstödet men kan i vissa fall få en annan typ av ersättning, så kallat reintegreringsstöd.

Men Mustafas har han ännu inte fått det stöd han hoppas på och hittills har han överlevt med hjälp av bidrag från den familj som tog hand om honom under hans tid i Sverige. Han kallar den för sin ”svenska familj”. Varje månad för de över pengar till Mustafas konto. Det som blir över efter att han har betalat hyra och mat går till att köpa surf så att han kan hålla kontakten med Sverige.

Det har börjat koka i tekannan. Mustafa försvinner ut ur rummet, men är snart tillbaka med tre genomskinliga tekoppar.

– Socker? frågar han.

Jag skakar på huvudet.

– I Afghanistan dricker nästan alla te med socker, konstaterar Mustafa och sjunker ner igen på den tunna madrassen.

3.jpg

Rummet som Mustafa Nauibi hyr ligger i ett område som heter Darul Aman, inte långt från det afghanska parlamentet och den plats där tvillingattacken i början av januari ägde rum. Målet för de två självmordsbombarna; den ena till fots, den andra i en bil full med sprängmedel, var en minibuss med anställda från landets underrättelsetjänst.

De afghanska talibanerna tog senare på sig attacken som dödade minst 30 människor och skadade ytterligare ett 80-tal. Som alltid vid den här typen av attacker var en majoritet av de döda och skadade civila, utan koppling till vare sig den afghanska administrationen eller talibanerna.

Jag uppskattar rummet till mellan tio och tolv kvadratmeter. Utöver gasolbrännaren och de tre madrasserna är rummet tomt på inredning.

Mustafa berättar att han delar det med två andra unga afghaner och att de betalar 12 000 afghani vardera i hyra.

Omräknat i svenska kronor blir det nästan 5 000 i månaden. För de pengarna går det att hyra en modern, fullt möblerad fyrarumslägenhet i ett betydligt bättre område av Kabul, berättar vår afghanska tolk och skakar på huvudet.

1.jpg

Mustafa växte upp i Wardak, en provins strax söder om Kabul. Trots att det inte skiljer mer än nån timmes bilresa mellan de båda platserna har Wardak de senaste tio åren utvecklats till ett starkt talibanfäste, med ett parallellt rättssystem byggt på sharialagar och offentliga avrättningar av personer som arbetar för den afghanska regeringen.

Det var talibanerna som fick familjen att lämna sitt hem för snart fyra år sedan, berättar Mustafa.

– Min pappa arbetade som taxichaufför. En dag när han skjutsade två civilklädda soldater från den afghanska armén, ANA, stoppades bilen i en av talibanernas vägspärrar. När talibanerna förstod att passagerarna var afghanska soldater drog de ut dem ur bilen och dödade dem. De lät min pappa leva, men efter det började de hota familjen. De sa att min pappa arbetade för regeringen och vi blev tvungna att fly.

Flykten gick via Pakistan till Iran. Där tappade Mustafa Nauibi bort sin familj. För att finansiera den fortsatta resan till Europa arbetade han i sju månader på en textilfabrik i Qom, drygt tio mil söder om den iranska huvudstaden Teheran.

Det var ett hårt jobb. Men chefen på fabriken var mycket hjälpsam, berättar Mustafa.

– Han tog hand om mig som om jag varit hans egen son och sa åt mig att jag måste fortsätta min resa till Europa så att jag kunde skaffa en utbildning.

I mars 2014 kom Mustafa Nauibi till Sverige. Han började skolan och skaffade sig snabbt nya vänner. Så småningom började han även träna brottning i Göteborgsklubben Örgryte. Minst fem träningspass per vecka. Målet, berättar Mustafa, var att komma med till OS 2020.

– Jag tänkte att idrottandet skulle öka mina möjligheter att få stanna i Sverige, men istället skickade de tillbaka mig hit.

Mustafa sitter tyst en stund och funderar.

– Jag förstår inte, jag har ju inte gjort något fel …

Hur mår du nu?

– Jag är rädd så fort jag går ut. Jag vågar inte vara bland andra människor. Det är inte bara bomberna som skrämmer mig, jag är även rädd för att bli kidnappad eller rånad. Jag har hört det från så många, de säger att det finns kriminella som rånar och hotar med kniv.

Vilka dessa kriminella är kan Mustafa inte svara på. Han har hittills inte stött på dem själv. Men så är han också extremt försiktig. Han går till exempel inte ut när det är mörkt. Och när han ska handla mat eller ta ut pengar tar han helst taxi, berättar han.

Situationen skrämmer honom.

– På Migrationsverket sa de att det skulle vara säkert för mig här, och att jag skulle klara mig bra. Men jag har ju ingenting, bara de här kläderna som jag har på kroppen. Och det finns ingenstans där jag kan träna brottning.

Vid ett tillfälle tog Mustafa mod till sig och gav sig ut på en löprunda. Det gör han aldrig om.

– Folk stirrade på mig, det kändes jätteläskigt. Dessutom är vädret och vägarna jättedåliga.


Mustafas biologiska föräldrar är fortfarande kvar i Iran. Efter flykten till Sverige gick det över ett år utan att de hade kontakt. Nu pratas de vid ibland, berättar Mustafa. Men han har inga planer på att flytta dit.

– Hur ska jag kunna göra det? Det är mycket svårt för afghaner att ta sig till Iran, det kostar jättemycket pengar och jag har inget visum. Jag vill inte dit, jag vill studera.

Vad tänker du om framtiden?

– Att jag vill tillbaka till Sverige. Jag har sökt arbetstillstånd där, och väntar på svar från Migrationsverket. Jag hoppas att jag ska få ett positivt besked snart. Det är det enda jag tänker på.

Och om du inte får något arbetstillstånd?

– Då tänker jag att jag ska ta mitt liv. Det är så många jobbiga tankar. Vad ska jag göra här? Vad har jag för val? Jag känner ingen här och jag får ingen hjälp. Jag känner mig som en papperslös.

Om du tänker på Sverige, vad känner du då?

– Att jag kände mig väldigt trygg där. Jag hade min svenska familj som tog hand om mig. Jag kunde gå i skolan och träna brottning, och jag kände att jag kunde planera för min framtid. Här vet jag ingenting, och så fort jag lämnar rummet finns det en risk att något ska hända mig.

I väntan på besked om arbetstillståndet håller Mustafa modet upp genom att skriva ner det han varit med om. Skrivandet fungerar som terapi men är också ett sätt att hålla svenskan vid liv, berättar han. Kanske blir det en bok en dag.

Han har även med sig en del böcker från Sverige. Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga. Och så en bok om den svenske brottaren Mikael Ljungberg.

– Ni vet han som tog livet av sig. Jag fick den av hans bror.

När det känns riktigt jobbigt lägger Mustafa sig på madrassen och blundar.

– Jag drömmer att jag sitter på tåget mellan Vänersborg och Göteborg, på väg till brottningsträningen. När jag öppnar ögonen igen kan jag inte fatta att jag är tillbaka i Afghanistan.

Du har läst den första delen i Blankspots reportageserie från Kabul av journalisten Göran Engström och fotografen och filmaren Martin von Krogh.

Kapitel 2: Ambassadören

12.jpg

Det råder en stor osäkerhet om vad som möter de afghaner som utvisas till Kabul. I det här andra kapitlet ställer Blankspots team frågan till Sveriges ambassadör Anders Sjöberg.

I

besöksrummet på svenska ambassaden i Kabul häller ambassadör Anders Sjöberg upp helsvenskt kaffe i små vita porslinskoppar. Rummets inredning går i ljusa skandinaviska färger, mest blått och gult.

Att lyfta fram det svenska är en viktig del av representationen, konstaterar ambassadören och lutar sig tillbaka i den ljusa tygsoffan.

Mörk kostym och vit skjorta. Bakom honom på väggen ett fjällmotiv av den norrländske landskapsmålaren Thage Nordholm. Också det i blått och gult.

Anders Sjöberg har många års erfarenhet av diplomatiskt arbete utomlands. Han har varit Sveriges ambassadör i Afghanistan sedan oktober 2015, ett uppdrag som skiljer sig från de tidigare på ett väsentligt plan: det usla säkerhetsläget.

Osäkerheten begränsar inte bara hans möjligheter att röra sig i landet, den innebär också att han – i motsats till tidigare utlandsuppdrag – inte får ta med sig familjen hit.

Logiskt förmodligen med tanke på att UD, det svenska utrikesdepartementet, avråder svenskar från att besöka Afghanistan.

Hur skulle han då själv beskriva säkerhetssituationen i landet?

– Den varierar. Vissa områden är relativt säkra. Andra är betydligt osäkrare, till och med farliga.

Enligt ambassadören är det framför allt den väpnade konflikten mellan talibanerna och regeringsstyrkorna som gör situationen farlig. Värst är den i de sydöstra och östra delarna av landet, där man på senare tid även sett inslag av IS, eller Daesh.

– Det där är en form av hotbild. Men i de här konflikterna frodas det även olika former av kriminella element. Det är en kombination av våldsverkare.

Jämfört med de värst drabbade områdena är situationen i Kabul förhållandevis stabil. Det samma gäller andra stora städer som Mazar-e-Sharif i norr och Herat i väster.

Detta är relativt säkra platser, menar Anders Sjöberg.

Han borde veta. Ambassaden är regeringens förlängda arm i Afghanistan, och en av ambassadpersonalens viktigaste uppgifter är att inhämta och förmedla information om läget i landet. Informationen används sedan av svenska myndigheter, exempelvis Migrationsverket, som underlag i viktiga beslut.

Så vad står det om säkerhetsläget i ambassadens rapporter?

– Ungefär det som jag beskrev tidigare. Vi beskriver övergripligt hur säkerhetsläget ser ut, och i vissa lägen går vi in på lite mer specifika detaljer. Men vi har ingen detaljerad analys över hur det ser ut i provins för provins. Det är inte på den nivån vi rapporterar, utan på ett mer övergripande sätt.

Veckan innan Blankspot besöker Afghanistan bestämmer sig flera tyska delstater för att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Orsaken är det akut försämrade säkerhetsläget i landet, och det stora antalet civila som dödats eller skadats under 2016.

Innan utvisningarna återupptas måste säkerhetsläget utredas vidare, konstaterar man.

Hur kommer det sig att Sverige gör en annan bedömning?

– Den frågan ska ställas till Migrationsverket, det är de som gör den slutliga bedömningen av säkerhetsläget.

Men samtidigt står ju ni i kontakt med dem. Det är ni som bäst kan beskriva läget i landet?

– Jag vet inte i detalj var de inhämtar sin information ifrån, men jag är övertygad om att de läser våra rapporter, och en hel del annan rapportering, för att kunna göra sina bedömningar.

Vad tror du skulle krävas för att Sverige skulle ompröva sitt beslut?

– Återigen, det är ett politiskt beslut och ingenting som vi fattar här. Vår uppgift när det gäller återvändandet är att se till att det sker på ett värdigt sätt.

Är det verkligen möjligt med tanke på läget i landet?

– Ja, det är min bedömning.

Anders Sjöberg har själv aldrig träffat några av de utvisade. Det är inte ambassadens uppgift, poängterar han. Det finns heller inget krav på ambassaden att följa upp vad som händer med de som deporterats från Sverige.

Så vitt Anders Sjöberg vet har det aldrig gjorts någon uppföljning.

– Det är ju så att vi har ett mottagande på flygplatsen, men därefter upphör vårt ansvar. De här personerna slussas in i det afghanska samhället och vi har inget åtagande där vi följer upp enskilda individer. Vårt primära uppdrag är att ha kontakt med de afghanska myndigheterna och se till att mottagandet sker på ett bra och fint och värdigt sätt.

Enligt de rapporter som Anders Sjöberg tagit del av fungerar mottagandet som det ska. När vi berättar att flera av de utvisade som vi varit i kontakt med inte fått någon hjälp alls av de afghanska myndigheterna blir han osäker.

– Som sagt, jag följer ju det här på ett… när det gäller själva mottagandet, det är där vi möter de här personerna som kommer tillbaka, och vi försöker ju på alla sätt säkerställa att de avtal och överenskommelser som vi har gjort både med myndigheterna här och de olika program som finns för återtagande fungerar.

– Skulle vi få rapporter om att saker inte står rätt till, så är det självklart någonting som vi följer upp.

Men ni har inte fått några sådana rapporter?

– Jag har inte fått några sådana rapporter.

En sak som flera av de vi träffat säger, är att utbetalningarna av återetableringsstödet inte fungerat, att de har fått vänta väldigt länge på sina pengar?

– Återigen, det är inget som jag har fått några rapporter om. Men är det på det viset så är det något som vi omedelbart kommer att följa upp. Det är ju en del av uppgörelsen som vi har med de som återvänder.

För drygt ett år sedan beslutade Norge att avbryta samarbetet med den organisation, International Organization for Migration, IOM, som bland annat sköter utbetalningarna av det svenska återetableringsstödet till de utvisade afghanerna. Detta efter att det framkommit misstankar om korruption.

Anders Sjöberg säger sig varken känna till korruptionsanklagelserna eller det faktum att Norge skulle ha avbrutit samarbetet med IOM.

Gör det här honom orolig?

– Vi gör en fortlöpande bedömning av alla de organisationer som vi samarbetar med, och de indikationer som jag har fått hittills är att det fungerar.

Kapitel 3: Forskaren

9.jpg

Hur ser möjligheterna ut att klara sig för de utvisade i Kabul – bortom larmande rubriker? I det här tredje kapitlet ställer Blankspots team frågan till Jelena Bjelicas som forskar om flyktingkrisen i Afghanistan.

Afghanistan Analysts Network, AAN:s, kontor ligger precis som majoriteten av Kabuls byggnader väl dolt bakom höga murar. En handskriven skylt visar fastighetens beteckning, men avslöjar varken vem hyresgästen är eller vilken verksamhet som pågår bakom murarna.

Vi knappar in ett nummer på mobilen och snart öppnas en liten lucka i den massiva järnporten. Proceduren är den samma som alltid: En kort granskande blick, luckan glider igen med ett metalliskt skrap och sekunden senare öppnas porten.

Där innanför öppnar sig en innergård med buskar, träd och en stor rektangulär gräsmatta, just nu klädd i en frostig imma. Trots den bitande kylan är det inte svårt att föreställa sig hur det kommer att se ut här om en månad eller två, när luften blivit varmare, utemöblerna lyfts på plats och den vita frosten ersatts av skir grönska.

Jelena Bjelica, forskare på AAN och före detta journalist, berättar lite sorgset att kontoret snart kommer att flyttas. Anledningen är att det skett flera kidnappningar i området på senare tid.

En stor del av Jelena Bjelicas senare forskning kretsar kring olika aspekter av flyktingkrisen i Afghanistan. Allt från situationen för de hundratusentals internflyktingar som det senaste året flytt striderna mellan talibanerna och den afghanska armén, till massåtervandringen av afghanska flyktingar från framför allt Pakistan samt situationen för de unga som utvisats från länder som Sverige, Norge, Finland och Tyskland.

Vilken är då hennes bild av situationen för de som skickas tillbaka från Europa? Vilka möjligheter har en ung afghansk kille eller tjej utan någon form av socialt nätverk att etablera sig i Kabul?

– Väldigt små, konstaterar Jelena Bjelica. Det är en extremt svår situation de återvänder till. Omkring 40 procent av landets befolkning lever under fattigdomsgränsen, möjligheterna att hitta ett jobb är begränsade och det råder brist på både utbildningsplatser och kvalificerade lärare i landet. Dessutom är säkerheten bevisligen dålig, även i Kabul finns risken att du befinner dig på fel plats vid fel tillfälle. Min bedömning är att de inte har någon ljus framtid här.

Samtidigt, tillägger hon, tyder det mesta på att en majoritet av flyktingarna som återvänder från Europa faktiskt har någon som väntar på dem vid hemkomsten.

Som stöd för detta hänvisar Jelena Bjelica till uppgifter från IOM, International Organization for Migration. Hon bläddrar en stund bland anteckningarna i en liten svart anteckningsbok.

Enligt IOM:s statistik från 2016 var det bara några få procent av återvändarna från Europa som ansökte om hjälp till boende eller transporter efter ankomsten till Kabul.

Jelena Bjelica tolkar detta som att de flesta trots allt har någon form av nätverk i hemlandet.

Detta är en beskrivning som krockar med bilden av att i stort sett ingen av dem har någonstans att ta vägen, och att det skulle vara livsfarligt och i princip helt omöjligt för de utvisade att försörja sig ekonomiskt.

Hur ser Jelena Bjelica på det?

– Man ska komma ihåg att människor säger mycket för att öka sina chanser att få stanna. Samtidigt går det inte att generalisera, det finns säkert en del som saknar släktingar i Kabul, men jag skulle ändå säga att de flesta har någon som väntar på dem.

Så vad hände då med alla dem som efter ankomsten till Kabul inte vände sig till IOM för att få hjälp med boende eller transporter?

Sanningen är att ingen riktigt vet. Men ett rimligt antagande, enligt Jelena Bjelica, är att en del fångats upp av väntande familjemedlemmar eller någon annan form av nätverk i Kabul, medan andra fortsatt på egen hand – kanske till väntande släktingar i Iran eller Pakistan.

Under vår vistelse i Kabul får vi flera rapporter som tyder på detta. En av de utvisade som Blankspot haft kontakt med under vintern visar sig vara i Herat, i västra Afghanistan på gränsen mot Iran, där han återförenats med sin familj.

En annan är Safar Soltani. På en svajig telefonlinje berättar han att han ganska kort efter ankomsten till Kabul tog sig österut mot Pakistan och nu har anslutit sig till sin familj där.

Vad som hänt med Ashraf Asadullah, killen som försvann spårlöst direkt efter ankomsten till Kabul i mitten av december, är däremot oklart. Efter försvinnandet satte släktingar upp lappar runt om i Kabul i hopp om att någon som sett honom skulle höra av sig – men utan resultat.

Vi försöker på olika sätt ta reda på vad som hänt med Ashraf Asadullah, och får till slut kontakt med en släkting till honom som bor i en helt annan provins, i södra Afghanistan. Han berättar att Ashraf Asadullah varken har familj eller annan släkt i Kabul, och att det fortfarande inte är någon som vet vad som hänt, vart han har tagit vägen eller om han fortfarande är i livet.

Återigen väcks frågor kring mottagandet, och hur säkert det är för de återvändande i Kabul.

Delar Jelena Bjelica ambassadör Anders Sjöbergs och Migrationsverkets uppfattning om att det går att ordna ett värdigt och säkert mottagande i Kabul?

– Min uppfattning är att Afghanistan blivit osäkrare generellt, och att detta även gäller Kabul. Intensiteten i konflikten har definitivt ökat sedan de internationella trupperna drogs tillbaka 2014. Utifrån kan det kanske se ut som att Kabul skulle vara en säker zon, men det förekommer ofta riktade attacker här med extremt många civila förluster.

– Jag har själv bott här i sju år och kan konstatera att det blivit mycket osäkrare under den tiden. Senast häromdagen var det en stor attack mot högsta domstolen, med 20 döda och över 40 skadade, så att påstå att Kabul är en säker plats, det håller jag inte med om.

I andra delar av landet är situationen annorlunda. Hon nämner Bamiyan, en provins i centrala Afghanistan som i huvudsak befolkas av folkgruppen hazarer, som exempel. Men även här blir det problematiskt, menar hon.

– För det första kommer inte alla hazarer från Bamiyan. För det andra går det inte att skicka tillbaka människor till ett land och säga att de ska stanna på ett specifikt ställe. Det är inte så det fungerar, folk rör på sig.

Enligt Jelena Bjelica mår många av de utvisade väldigt dåligt när de återvänder till Afghanistan. Depressioner är vanligt. Dessutom brottas många med en väldigt låg självkänsla.

Hon förklarar:

– Återvändandet innebär för det första att man misslyckats med det allra mest grundläggande, nämligen att betala tillbaka skulden till dem som finansierade flykten till Europa. Det kan röra sig om allt från 4 000 och upp till 50 000 amerikanska dollar. För det andra innebär det att man inte lyckats hjälpa sin familj ekonomiskt. Detta skapar en stor oro. Många känner sig helt förlorade och vet inte vad de ska ta sig till.

Hur lyckas då Afghanistan leva upp till löftena om ett ordnat och värdigt mottagande?

Enligt Jelena Bjelica är hjälpen som den afghanska staten kan erbjuda återvändarna obefintlig. En förklaring till detta är att regeringen redan har fullt upp med alla internflyktingar och de hundratusentals, kanske miljontals, afghanska flyktingar som är på väg hem från Iran och Pakistan.

– Återvändarna från Europa är helt enkelt inte prioriterade, konstaterar Jelena Bjelica.

Men innebär inte detta ett brott mot avtalet med Sverige och EU, och löftena om att stödja ett ”ordnat, säkert och värdigt mottagande”?

Jelena Bjelica kan inte låta bli att le.

– Hur många avtal har inte den afghanska regeringen först skrivit under och sedan brutit mot?

Kapitel 4: Återvändaren

2.jpg

För ett år sedan återvände Basir Sharifi frivilligt från Sverige till Afghanistan efter att ha fått avslag på sin ansökan om asyl. Men livet i det gamla hemlandet blev svårare än vad han själv hade förväntat sig och han lever med en ständig skräck för Talibanerna.

S

trax efter klockan sex sänker sig ett kompakt mörker över den afghanska huvudstaden. Som genom ett trollslag töms de annars livfulla gatorna. Gyttret av människor på väg, det svårslagna trafikkaoset, gatuförsäljarna med sina grovt hopsnickrade dragkärror fulla med frukt och tingeltangel, skoputsarna och tiggarna och de lekande barnen som nyss fajtades om utrymmet på trottoarerna. Borta. Uppslukade av kvällen och mörkret på ett nästan kusligt vis.

Vi letar oss fram längs dåligt underhållna gator. Enstaka bilar sveper förbi i hög fart. I ljuset från billyktorna förvandlas de sista ensamma kvällsvandrarna till skeva skuggor på de omgivande murarna.

Vi är på väg att hämta upp Basir Sharifi. Den 18 oktober förra året, efter drygt ett år i Sverige, landade han på flygplatsen i Kabul. En frivillig återvändare i motsats till Mustafa Nauibi, boxaren. Ett par dagar senare var han tillbaka hos familjen i Hotqol, en by i provinsen Ghazni, som från och till under många år haft stora problem med talibanerna.

Vi har blivit avrådda från att besöka Basir och familjen, både området där de bor och vägen dit anses för osäker för västerlänningar. Därför har Basir tagit sig till Kabul, en bussresa som kan ta allt från en halv dag till ett dygn beroende på vädret och intensiteten i de pågående striderna mellan talibanerna och de afghanska regeringsstyrkorna.

– Jag är så glad att se er, säger Basir Sharifi på bruten svenska med inslag av dalmål, och sätter sig till rätta i baksätet på den vita Toyota Corollan.

8.jpg

Vi kör till en lerig byggarbetsplats i utkanten av Kabul, där vi fått låna en halvfärdig lägenhet i några timmar. Det luktar byggfukt och nygjuten betong. Basir slår sig ner på en stoppad pall i det provisoriskt möblerade vardagsrummet.

Basir börjar berätta:

– Jag blev jätteledsen när jag fick veta att jag fått avslag på min asylansökan. Jag ville absolut inte tillbaka till Afghanistan, och tänkte att jag helt säkert skulle bli dödad av talibanerna om jag återvände. När jag landat i Kabul visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag var jätterädd för att åka tillbaka till Ghazni och tänkte att jag lika gärna kan ta livet av mig. Men så ringde jag till min mamma och min fru. De sa att de saknade mig, jättemycket. Och de ville att jag skulle komma hem.

Basir Sharifi lättar på den tjocka poncholiknande filten som han burit över axlarna för att hålla värmen.

Jag undrar vad som fick honom att fly från första början. Basir berättar att han jagades av talibanerna efter att han hade sålt alkohol till ett par kompisar. Alkoholen fick han från en amerikansk soldat som han lärt känna på den armébas där han jobbade som svetsare.

– Mina kompisar blev jättefulla och greps av talibanerna. De förhörde och slog dem, och till slut avslöjade de var de fått alkoholen ifrån.

Försäljning av alkohol. Ett allvarligt brott enligt talibanerna, eller hur?

Han nickar tungt.

Basir Sharifi växte upp i Hotqol i sydvästra Ghazni. Familjen var lantbrukare, och han minns hur han efter skolan brukade skynda sig hem för att hjälpa till med fåren. Blev det en stund över brukade han spela fotboll med sina kompisar på eftermiddagarna. Det var en bra tid, berättar Basir.

– Jag hade inga problem då, jag var lycklig. Det var samma känsla som jag hade i Sverige. Jag var glad.

Fyra månader har gått sedan återkomsten till Ghazni. Basir berättar att han till en början inte vågade lämna huset av rädsla för att bli upptäckt. Det höll nästan en månad, sedan var det någon som fick reda på att han var hemma och läckte nyheten till talibanerna.

Dagen efter flydde han upp i bergen.

– Det var i mitten av november, jag hade med mig lite mat och pengar och min Kalasjnikov för att skydda mig mot … mot …

Basir söker efter orden. – … wolfes. Och även talibaner om de skulle hitta mig.

Basir berättar att han tillbringade tolv dagar ensam på berget. Han hittade ett övergivet hus som gav honom visst skydd nattetid. Men maten som han haft med sig tog snabbt slut, och han beskriver hur han i slutet tvingades äta gräs för att stilla den värsta hungern.

– Jag tänkte: hur länge till kan jag stanna här, en vecka, en månad, ett år? Jag bestämde mig för att ta mig till en större by som låg nästan fem timmars vandring bort. Där skulle jag kunna skaffa mer mat och ingen skulle känna igen mig.

I byn kom Basir i kontakt med en välvilligt inställd hotellägare, som inte bara erbjöd honom jobb på hotellet utan också hade ett hus som Basir kunde få bo i.

– Jag blev jätteglad, och tänkte att nu ordnar allt sig. Jag har ett jobb och ett hus. Min familj kan flytta hit och jag kan försörja dem.

Lyckan blev dock kortvarig. En av de anställda på hotellet ansåg att Basir tog jobbet ifrån de andra anställda, och hotade att döda honom om han inte sa upp sig omedelbart.

Basir lyfter bort den mörka luggen och visar upp ett flera centimeter långt ärr i pannan.

– Han slog mig med en kniv. Jag hade inget annat val än att gå in till chefen och berätta att jag måste sluta.

5.jpg

Idag bor Basir med familjen i hotellägarens före detta hus. Efter flytten känner han sig betydligt säkrare, men han vågar fortfarande inte gå ut om det inte är mycket viktigt.

Pengarna som han fick i samband med utvisningen, det så kallade återetableringsstödet på 30 000 kronor, är slut. Knappt 18 000 gick till att betala tillbaka skulden till flyktingsmugglarna. Resten betalade han till hotellägaren för huset.

Utan jobb är det svårt att klara sig, konstaterar han.

– Jag har kompisar i Falun, Andreas och Anna, de är jättesnälla människor och skickar pengar till mig ibland. De är som en mamma och pappa, jag har ett stort foto av dem på väggen …

Basir blir tyst. Han tittar ner på sina knäppta händer i knäet.

För en kort stund känns det som att han ska börja gråta.

Så tittar han upp.

– Vet du, mitt ansikte har glömt hur det känns att vara glad. Jag vill gråta, men jag kan inte det heller. På nätterna har jag svårt för att sova, oftast blir det bara ett par timmar, och när jag väl somnar så drömmer jag att talibanerna kommer till mitt hus för att hämta mig. Jag har mitt vapen, min Kalasjnikov i händerna.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag tänker att den inte ligger i mina händer. Jag bestämmer inte längre själv hur framtiden kommer att bli.

Text: Göran Engström. Foto: Martin von Krogh.

Du har läst Blankspots reportageserie från Kabul av journalisten Göran Engström och fotografen och filmaren Martin von Krogh.

Kapitel 5: “Att fly igen”, publiceras inom kort.

Sedan december 2016 följer Blankspot de utvisade– tidigare publicerade artiklar och reportage i serien “Uppdrag: Afghanistan” hittar du här.  

**

Tack för att du läst hit – läs lite till:

Vi vill att Blankspots journalistik ska läsas av många. Vi låser därför inte in våra texter bakom betalväggar eller tar betalt per artikel. Vi vill att journalistiken ska engagera och enkelt kunna delas vidare. Vi vill att ni läsare är medskapare och kan bidra med era expertkunskaper.

Men det kostar att ta fram kvalitetsjournalistik. Vi vill därför be om hjälp för att kunna göra vårt jobb. Idag är det många som läser oss. Men det är inte lika många som betalar. Vi hoppas att du vill stödja oss. På så sätt bidrar du till att fler hemligheter kan grävas fram.

Swisha till 123 554 35 41 eller välj kortbetalning här. Du blir då medlem och får då också tillgång till de olika reportagens unika Facebookgrupper. För Afghanistan får du då tillgång till gruppen  Uppdrag: Afghanistan” och kan där följa arbetet bakom kulisserna och bidra med kunskap och frågor.

Kommentarer
×

Gillar du det du läst?

Den här journalistiken har tagits fram tack vare direkt stöd från intresserade läsare. Stöd oss idag så bidrar du också till fler unika reportage. Tack!

read more: