Chapters
Afghanistan

Utvisade till ovisshet

Journalist

Journalist

Göran Engström

Twitter: @goranengstrom

Fotograf

Fotograf

Martin von Krogh

Twitter: @martinvonkrogh

Mer information

Det råder en stor osäkerhet om vad som möter de afghaner som utvisas till Kabul. I det här andra kapitlet ställer Blankspots team frågan till Sveriges ambassadör Anders Sjöberg och Jelena Bjelicas som forskar om flyktingkrisen i Afghanistan.

Läs också: Kapitel 1 –Den långa färden hem

I

besöksrummet på svenska ambassaden i Kabul häller ambassadör Anders Sjöberg upp helsvenskt kaffe i små vita porslinskoppar. Rummets inredning går i ljusa skandinaviska färger, mest blått och gult.

Att lyfta fram det svenska är en viktig del av representationen, konstaterar ambassadören och lutar sig tillbaka i den ljusa tygsoffan.

Mörk kostym och vit skjorta. Bakom honom på väggen ett fjällmotiv av den norrländske landskapsmålaren Thage Nordholm. Också det i blått och gult.

Anders Sjöberg har många års erfarenhet av diplomatiskt arbete utomlands. Han har varit Sveriges ambassadör i Afghanistan sedan oktober 2015, ett uppdrag som skiljer sig från de tidigare på ett väsentligt plan: det usla säkerhetsläget.

Osäkerheten begränsar inte bara hans möjligheter att röra sig i landet, den innebär också att han – i motsats till tidigare utlandsuppdrag – inte får ta med sig familjen hit.

Logiskt förmodligen med tanke på att UD, det svenska utrikesdepartementet, avråder svenskar från att besöka Afghanistan.

Hur skulle han då själv beskriva säkerhetssituationen i landet?

– Den varierar. Vissa områden är relativt säkra. Andra är betydligt osäkrare, till och med farliga.

Enligt ambassadören är det framför allt den väpnade konflikten mellan talibanerna och regeringsstyrkorna som gör situationen farlig. Värst är den i de sydöstra och östra delarna av landet, där man på senare tid även sett inslag av IS, eller Daesh.

– Det där är en form av hotbild. Men i de här konflikterna frodas det även olika former av kriminella element. Det är en kombination av våldsverkare.

Jämfört med de värst drabbade områdena är situationen i Kabul förhållandevis stabil. Det samma gäller andra stora städer som Mazar-e-Sharif i norr och Herat i väster.

Detta är relativt säkra platser, menar Anders Sjöberg.

12.jpg

Han borde veta. Ambassaden är regeringens förlängda arm i Afghanistan, och en av ambassadpersonalens viktigaste uppgifter är att inhämta och förmedla information om läget i landet. Informationen används sedan av svenska myndigheter, exempelvis Migrationsverket, som underlag i viktiga beslut.

Så vad står det om säkerhetsläget i ambassadens rapporter?

– Ungefär det som jag beskrev tidigare. Vi beskriver övergripligt hur säkerhetsläget ser ut, och i vissa lägen går vi in på lite mer specifika detaljer. Men vi har ingen detaljerad analys över hur det ser ut i provins för provins. Det är inte på den nivån vi rapporterar, utan på ett mer övergripande sätt.

Veckan innan Blankspot besöker Afghanistan bestämmer sig flera tyska delstater för att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Orsaken är det akut försämrade säkerhetsläget i landet, och det stora antalet civila som dödats eller skadats under 2016.

Innan utvisningarna återupptas måste säkerhetsläget utredas vidare, konstaterar man.

Hur kommer det sig att Sverige gör en annan bedömning?

– Den frågan ska ställas till Migrationsverket, det är de som gör den slutliga bedömningen av säkerhetsläget.

Men samtidigt står ju ni i kontakt med dem. Det är ni som bäst kan beskriva läget i landet?

– Jag vet inte i detalj var de inhämtar sin information ifrån, men jag är övertygad om att de läser våra rapporter, och en hel del annan rapportering, för att kunna göra sina bedömningar.

Vad tror du skulle krävas för att Sverige skulle ompröva sitt beslut?

– Återigen, det är ett politiskt beslut och ingenting som vi fattar här. Vår uppgift när det gäller återvändandet är att se till att det sker på ett värdigt sätt.

Är det verkligen möjligt med tanke på läget i landet?

– Ja, det är min bedömning.

Anders Sjöberg har själv aldrig träffat några av de utvisade. Det är inte ambassadens uppgift, poängterar han. Det finns heller inget krav på ambassaden att följa upp vad som händer med de som deporterats från Sverige.

Så vitt Anders Sjöberg vet har det aldrig gjorts någon uppföljning.

– Det är ju så att vi har ett mottagande på flygplatsen, men därefter upphör vårt ansvar. De här personerna slussas in i det afghanska samhället och vi har inget åtagande där vi följer upp enskilda individer. Vårt primära uppdrag är att ha kontakt med de afghanska myndigheterna och se till att mottagandet sker på ett bra och fint och värdigt sätt.

Enligt de rapporter som Anders Sjöberg tagit del av fungerar mottagandet som det ska. När vi berättar att flera av de utvisade som vi varit i kontakt med inte fått någon hjälp alls av de afghanska myndigheterna blir han osäker.

– Som sagt, jag följer ju det här på ett… när det gäller själva mottagandet, det är där vi möter de här personerna som kommer tillbaka, och vi försöker ju på alla sätt säkerställa att de avtal och överenskommelser som vi har gjort både med myndigheterna här och de olika program som finns för återtagande fungerar.

– Skulle vi få rapporter om att saker inte står rätt till, så är det självklart någonting som vi följer upp.

Men ni har inte fått några sådana rapporter?

– Jag har inte fått några sådana rapporter.

En sak som flera av de vi träffat säger, är att utbetalningarna av återetableringsstödet inte fungerat, att de har fått vänta väldigt länge på sina pengar?

– Återigen, det är inget som jag har fått några rapporter om. Men är det på det viset så är det något som vi omedelbart kommer att följa upp. Det är ju en del av uppgörelsen som vi har med de som återvänder.

För drygt ett år sedan beslutade Norge att avbryta samarbetet med den organisation, International Organization for Migration, IOM, som bland annat sköter utbetalningarna av det svenska återetableringsstödet till de utvisade afghanerna. Detta efter att det framkommit misstankar om korruption.

Anders Sjöberg säger sig varken känna till korruptionsanklagelserna eller det faktum att Norge skulle ha avbrutit samarbetet med IOM.

Gör det här honom orolig?

– Vi gör en fortlöpande bedömning av alla de organisationer som vi samarbetar med, och de indikationer som jag har fått hittills är att det fungerar.

Kapitel 3: Forskaren

9.jpg

Hur ser möjligheterna ut att klara sig för de utvisade i Kabul – bortom larmande rubriker? I det här tredje kapitlet ställer Blankspots team frågan till Jelena Bjelicas som forskar om flyktingkrisen i Afghanistan.

A

fghanistan Analysts Network, AAN:s, kontor ligger precis som majoriteten av Kabuls byggnader väl dolt bakom höga murar. En handskriven skylt visar fastighetens beteckning, men avslöjar varken vem hyresgästen är eller vilken verksamhet som pågår bakom murarna.

Vi knappar in ett nummer på mobilen och snart öppnas en liten lucka i den massiva järnporten. Proceduren är den samma som alltid: En kort granskande blick, luckan glider igen med ett metalliskt skrap och sekunden senare öppnas porten.

Där innanför öppnar sig en innergård med buskar, träd och en stor rektangulär gräsmatta, just nu klädd i en frostig imma. Trots den bitande kylan är det inte svårt att föreställa sig hur det kommer att se ut här om en månad eller två, när luften blivit varmare, utemöblerna lyfts på plats och den vita frosten ersatts av skir grönska.

Jelena Bjelica, forskare på AAN och före detta journalist, berättar lite sorgset att kontoret snart kommer att flyttas. Anledningen är att det skett flera kidnappningar i området på senare tid.

En stor del av Jelena Bjelicas senare forskning kretsar kring olika aspekter av flyktingkrisen i Afghanistan. Allt från situationen för de hundratusentals internflyktingar som det senaste året flytt striderna mellan talibanerna och den afghanska armén, till massåtervandringen av afghanska flyktingar från framför allt Pakistan samt situationen för de unga som utvisats från länder som Sverige, Norge, Finland och Tyskland.

Vilken är då hennes bild av situationen för de som skickas tillbaka från Europa? Vilka möjligheter har en ung afghansk kille eller tjej utan någon form av socialt nätverk att etablera sig i Kabul?

– Väldigt små, konstaterar Jelena Bjelica. Det är en extremt svår situation de återvänder till. Omkring 40 procent av landets befolkning lever under fattigdomsgränsen, möjligheterna att hitta ett jobb är begränsade och det råder brist på både utbildningsplatser och kvalificerade lärare i landet. Dessutom är säkerheten bevisligen dålig, även i Kabul finns risken att du befinner dig på fel plats vid fel tillfälle. Min bedömning är att de inte har någon ljus framtid här.

Samtidigt, tillägger hon, tyder det mesta på att en majoritet av flyktingarna som återvänder från Europa faktiskt har någon som väntar på dem vid hemkomsten.

Som stöd för detta hänvisar Jelena Bjelica till uppgifter från IOM, International Organization for Migration. Hon bläddrar en stund bland anteckningarna i en liten svart anteckningsbok.

Enligt IOM:s statistik från 2016 var det bara några få procent av återvändarna från Europa som ansökte om hjälp till boende eller transporter efter ankomsten till Kabul.

Jelena Bjelica tolkar detta som att de flesta trots allt har någon form av nätverk i hemlandet.

Detta är en beskrivning som krockar med bilden av att i stort sett ingen av dem har någonstans att ta vägen, och att det skulle vara livsfarligt och i princip helt omöjligt för de utvisade att försörja sig ekonomiskt.

Hur ser Jelena Bjelica på det?

– Man ska komma ihåg att människor säger mycket för att öka sina chanser att få stanna. Samtidigt går det inte att generalisera, det finns säkert en del som saknar släktingar i Kabul, men jag skulle ändå säga att de flesta har någon som väntar på dem.

Så vad hände då med alla dem som efter ankomsten till Kabul inte vände sig till IOM för att få hjälp med boende eller transporter?

Sanningen är att ingen riktigt vet. Men ett rimligt antagande, enligt Jelena Bjelica, är att en del fångats upp av väntande familjemedlemmar eller någon annan form av nätverk i Kabul, medan andra fortsatt på egen hand – kanske till väntande släktingar i Iran eller Pakistan.

Under vår vistelse i Kabul får vi flera rapporter som tyder på detta. En av de utvisade som Blankspot haft kontakt med under vintern visar sig vara i Herat, i västra Afghanistan på gränsen mot Iran, där han återförenats med sin familj.

En annan är Safar Soltani. På en svajig telefonlinje berättar han att han ganska kort efter ankomsten till Kabul tog sig österut mot Pakistan och nu har anslutit sig till sin familj där.

Vad som hänt med Ashraf Asadullah, killen som försvann spårlöst direkt efter ankomsten till Kabul i mitten av december, är däremot oklart. Efter försvinnandet satte släktingar upp lappar runt om i Kabul i hopp om att någon som sett honom skulle höra av sig – men utan resultat.

Vi försöker på olika sätt ta reda på vad som hänt med Ashraf Asadullah, och får till slut kontakt med en släkting till honom som bor i en helt annan provins, i södra Afghanistan. Han berättar att Ashraf Asadullah varken har familj eller annan släkt i Kabul, och att det fortfarande inte är någon som vet vad som hänt, vart han har tagit vägen eller om han fortfarande är i livet.

Återigen väcks frågor kring mottagandet, och hur säkert det är för de återvändande i Kabul.

Delar Jelena Bjelica ambassadör Anders Sjöbergs och Migrationsverkets uppfattning om att det går att ordna ett värdigt och säkert mottagande i Kabul?

– Min uppfattning är att Afghanistan blivit osäkrare generellt, och att detta även gäller Kabul. Intensiteten i konflikten har definitivt ökat sedan de internationella trupperna drogs tillbaka 2014. Utifrån kan det kanske se ut som att Kabul skulle vara en säker zon, men det förekommer ofta riktade attacker här med extremt många civila förluster.

– Jag har själv bott här i sju år och kan konstatera att det blivit mycket osäkrare under den tiden. Senast häromdagen var det en stor attack mot högsta domstolen, med 20 döda och över 40 skadade, så att påstå att Kabul är en säker plats, det håller jag inte med om.

I andra delar av landet är situationen annorlunda. Hon nämner Bamiyan, en provins i centrala Afghanistan som i huvudsak befolkas av folkgruppen hazarer, som exempel. Men även här blir det problematiskt, menar hon.

– För det första kommer inte alla hazarer från Bamiyan. För det andra går det inte att skicka tillbaka människor till ett land och säga att de ska stanna på ett specifikt ställe. Det är inte så det fungerar, folk rör på sig.

Enligt Jelena Bjelica mår många av de utvisade väldigt dåligt när de återvänder till Afghanistan. Depressioner är vanligt. Dessutom brottas många med en väldigt låg självkänsla.

Hon förklarar:

– Återvändandet innebär för det första att man misslyckats med det allra mest grundläggande, nämligen att betala tillbaka skulden till dem som finansierade flykten till Europa. Det kan röra sig om allt från 4 000 och upp till 50 000 amerikanska dollar. För det andra innebär det att man inte lyckats hjälpa sin familj ekonomiskt. Detta skapar en stor oro. Många känner sig helt förlorade och vet inte vad de ska ta sig till.

Hur lyckas då Afghanistan leva upp till löftena om ett ordnat och värdigt mottagande?

Enligt Jelena Bjelica är hjälpen som den afghanska staten kan erbjuda återvändarna obefintlig. En förklaring till detta är att regeringen redan har fullt upp med alla internflyktingar och de hundratusentals, kanske miljontals, afghanska flyktingar som är på väg hem från Iran och Pakistan.

– Återvändarna från Europa är helt enkelt inte prioriterade, konstaterar Jelena Bjelica.

Men innebär inte detta ett brott mot avtalet med Sverige och EU, och löftena om att stödja ett ”ordnat, säkert och värdigt mottagande”?

Jelena Bjelica kan inte låta bli att le.

– Hur många avtal har inte den afghanska regeringen först skrivit under och sedan brutit mot?

Text: Göran Engström. Foto: Martin von Krogh.

Du har läst den andra och tredje delen i Blankspots reportageserie från Kabul av journalisten Göran Engström och fotografen och filmaren Martin von Krogh. Läs del 1 här. 

Kapitel 4: Överlevaren, publiceras inom kort.

**

Sedan december 2016 följer Blankspot de utvisade– tidigare publicerade artiklar och reportage hittar du här.  I den här artikeln kan du möta Mustafas svenska familj. 

Tack för att du läst hit – läs lite till:

Vi vill att Blankspots journalistik ska läsas av många. Vi låser därför inte in våra texter bakom betalväggar eller tar betalt per artikel. Vi vill att journalistiken ska engagera och enkelt kunna delas vidare. Vi vill att ni läsare är medskapare och kan bidra med era expertkunskaper.

Men det kostar att ta fram kvalitetsjournalistik. Vi vill därför be om hjälp för att kunna göra vårt jobb. Idag är det många som läser oss. Men det är inte lika många som betalar. Vi hoppas att du vill stödja oss. På så sätt bidrar du till att fler hemligheter kan grävas fram.

Swisha till 123 554 35 41 eller välj kortbetalning här. Du blir då medlem och får då också tillgång till de olika reportagens unika Facebookgrupper. För Afghanistan får du då tillgång till gruppen  Uppdrag: Afghanistan” och kan där följa arbetet bakom kulisserna och bidra med kunskap och frågor.

Kommentarer
×

Gillar du det du läst?

Den här journalistiken har tagits fram tack vare direkt stöd från intresserade läsare. Stöd oss idag så bidrar du också till fler unika reportage. Tack!

read more: